Om teboden

Beskrivning av oss (Svend och Karin) och om teboden idag.

Skolan

Byns skola stod klar 1902 men det var inte bara barnen från Stockhult som fick sin undervisning i det - förr tiden - moderna skolhuset. Barn från bland annat Fjärhult, Gunnalt, Bergshult, Grysshult, Lönshult, Bohult, Rävaryd och Hyltan gick varannan dag den för många långa vägen till skolan i ur och skur. På vintern hade man snöstrumpor i sina träskor och i ryggsäcken hade man medhavd lunch. Skolan stängde 1949 och barnen fick åka skolskjuts till Ryd och Vivljungas skolor för undervisning.

Skolhuset finns idag kvar, men ägs nu av danskar. På utsidan ser huset nästan exakt likadant ut som det gjorde då huset en gång öppnande sina dörrar för skolbarnen. Naturen runt huset har visserligen ändrats och skogen har växt sig närmare.

Skolhuset ligger drygt 1 km från Stockhultgårdens Tebod.

Huset

Huset som i dag är känt som Stockhultgårdens Tebod byggdes 1856 och var för dåtida ägarna alldeles för stort. Efter en ovanligt hård julstorm blev man rädd att taket skulle blåsa av och man kostade på sig ett dyrt arbete med att sänka taket. Men ovanvåningen blev aldrig inredd och stod öde ända till 1975 då grundarna till Teboden (Henri och Kirsten Batting) köpte huset och förvandlade det först till fritidshus och sedan till Tebod. Förutom alla nutida historier om kunder och personal, vilar självklart en 150 årig historia mellan tak och väggar.

Peter-Johan är en av husets gamla ägare och han var en av många bönder som på den tiden bara blev liggande i sin säng. Hans son med fru hade tagit över gården och Peter-Johan bodde på gården på ett undantagskontrakt. Men så blev han då liggande, i 10år låg han där i sängen helt oförmögen att röra sig. Man beslutade sig för att köra ner honom till sjukhuset i Lund. Väl på sjukhuset lade man honom i ett badkar med vatten och lämnade honom ensam. Efter ett bra tag kom doktorn in och utropade: –”Ligger ni här än karl! Det är ju livsfarligt att ligga i vatten så länge, gå genast upp!”

Då steg Peter-Johan upp och det berättas att han sedan levde många år utan att någonsin känna av sina krämpor.

Jenny var lärare för byns barn och ärvde gården 1970. Källare saknades på huset och Jenny lätt därför bygga en. Lättare sagt än gjort, man fick lov att såga upp ett stort hål i grunden av huset och hur man sedan fick ut alla stora stenar går bara att fantisera om. Mycket slit och släpande är säkert, den stora stenen i hörnet av trädgården är bevis för detta.

Jenny var en omtyckt lärare men livrädd för mörker. Det berättas att hon ständigt hörde röster utanför huset och att hon hörde fotsteg. Men man hittade aldrig några fotspår, även om det under natten fallit nysnö på marken. Efter hennes död hittade man i ett av uthusen en stor vedkorg full med gamla lås och låsvreden, hon hade säkerligen bytt lås på sitt hem många, många gånger för att skydda sig mot dem som gick omkring där ute.

Än idag lever Jenny vidare i huset och ibland kan man förnimma henne bland teburkar, kakor och levande ljus. Vi anställda är också säkra på att det är Jenny som inviger oss alla när vi är nyanställda. Alla ska vi någon gång göra ett fall i en av våra många trappor, gärna med en bricka full av fika, som i fallet bara blir ett gytter av varmchoklad, morotskaka och blöta scones. Kanske är det Jennys sätt att säga: -”Vad var det jag sa? Här springer människor runt huset hela tiden och här är fullt av röster”. Vem vet, kanske var våran Jenny synsk och hörde framtidens café i den annars så tysta och ödsliga skogen!

Skogen

Området runt Stockhult är en blandad skog men så har det inte alltid varit. I kyrkoboken 1685 står det att området var täckt av ljung och att backarna var utan skog.

Jenny har berättat att hon i början av 1900-talet ifrån sitt köksfönster kunde se tåget avgå från Knäreds tågstation. Då var hela området täckt av ljung och åkrar, men skogen kom långsamt tillbaka och i dag är Stockhult ett blandat skogsområde, med såväl lövskog som fur och inplanterad gran.

På markerna runt Stockhultgårdens Tebod finns många grusvägar och stigar att följa och vi rekommenderar er alla att ta en skogspromenad. (Dock bör ni tänka på allemansrätten och att det är privatmark, och att allt skräp ska plockas upp. Eldning och cigarettrökning undanbedes).

2005 kom orkanen Gudrun och fällde en del av skogen. Detta kan man se på grusvägen upp till Stockhultgårdens Tebod, där det på vägens högra sida i dag finns ett öppet kallhygge, som nu är uppröjt men fortfarande gapar tomt. Och det är inte bara där som ytor gapar tomma, runt om i Stockhults marker står stubbar och knäckta träd fortfarande som en tydlig påminnelse om vinterstormen den 8 januari.

Stockhultgårdens Tebod stod lugnt kvar i stormen, men värre var det för elledningarna. Ägarna Karin och Svend fick leva utan el i 22dagar, vatten hämtade de ur bäcken och braskaminen fick agera ensam värmekälla för hela hushållet. Stockhultgårdens Tebod höll som tur var stängt för sin årliga semestermånad och elen, ja den kom tillbaka samma dag som Stockhultgårdens Tebod öppnade dörrarna för ännu en säsong!